Denna jävla frustration! Idag har jag inte ens kunnat låtsas vara glad.

Vad fan ere som äter upp mig så? Varför kan jag inte vara nöjd? Trivas?

Vad ere jag vill med mitt liv egntligen? Varför blir jag så arg och irriterad på min man för minsta lilla. Känner mig sårad och åsidosatt. Men förmodligen utan anledning. Småsaker från gårdagen har jag blåst upp till världskrig i mitt huvud. Efter snart två år tillsammans, ere så att förälskelsen har börjat lägga sig nu? Är det det som stör mig så? För jag vill inte ha det så. Jag vill ha den kvar föralltid. Närheten, myset och smålarvet. Eller kan det vara så att vi bara har en svacka? Jag är så dålig på att läsa av läget.

Isch,jag mår illa av mig själv. Mitt äckliga ältande jämt. Jag är så satans rädd att jag ska sumpa detta förhållande oxå. Jag är rädd för att jag ska dra mig in i mitt skal,och sedan avsluta detta bara för att jag är rädd för att förlora nåt jag håller så kärt. Finns ju ingen logik i det! Jag vet ju det. Han älskar mig. Jag vet ju de! Jag kan inte hålla på att snöa in mig på minsta tonfall och rörelse. jag msåte sluta vara så rädd. Men det är så svårt när man känner att man inte är värd den andres kärlek. Men som man samtidigt inte kan leva utan.