Denna jävla frustration! Idag har jag inte ens kunnat låtsas vara glad.

Vad fan ere som äter upp mig så? Varför kan jag inte vara nöjd? Trivas?

Vad ere jag vill med mitt liv egntligen? Varför blir jag så arg och irriterad på min man för minsta lilla. Känner mig sårad och åsidosatt. Men förmodligen utan anledning. Småsaker från gårdagen har jag blåst upp till världskrig i mitt huvud. Efter snart två år tillsammans, ere så att förälskelsen har börjat lägga sig nu? Är det det som stör mig så? För jag vill inte ha det så. Jag vill ha den kvar föralltid. Närheten, myset och smålarvet. Eller kan det vara så att vi bara har en svacka? Jag är så dålig på att läsa av läget.

Isch,jag mår illa av mig själv. Mitt äckliga ältande jämt. Jag är så satans rädd att jag ska sumpa detta förhållande oxå. Jag är rädd för att jag ska dra mig in i mitt skal,och sedan avsluta detta bara för att jag är rädd för att förlora nåt jag håller så kärt. Finns ju ingen logik i det! Jag vet ju det. Han älskar mig. Jag vet ju de! Jag kan inte hålla på att snöa in mig på minsta tonfall och rörelse. jag msåte sluta vara så rädd. Men det är så svårt när man känner att man inte är värd den andres kärlek. Men som man samtidigt inte kan leva utan.

Jo, nu sitter jag här med blandade känslor.

Känner mig osäker på om det här är något för mig, samtidigt känns det som att det kan vara ganska så skönt.

För jag har ju så satans mkt inom mig som jag skulle behöva få ur mig. men jag undrar om jag kommer våga skriva ner det.

Igår så kände jag hur depression kom närmare igen. Men jag vägrar att dras ner i den ordentligt. Jag blir så jävla lätt sårad när jag känner mig såhär. Tar åt mig allt. Minsta lilla sak som kan tolkas som något negativt mot mig drar jag åt mig som en svamp. Sen frodas de i mig tills jag känner mig helt svart och tom.

Jag ska ju börja i terapi igen. Det känns skönt, men även som ett misslyckande. Så länge jag har kämpat och försökt ta mig ur det här genom terapi och annat och jag får för mig att jag kommit någonvart. Faktiskt tom känt att jag blivit mer stabil. Men såfort jag går av medecineringen så står jag där igen. ihålig och svag.

Tanken på att jag ska vara såhär resten av mitt liv gör mig rädd. Jag vill inte det. Jag vill vara en stark människa. jag vill vara stark för min familj. jag vill inte ha dåligt tålamod, ett förbannat humör och djupa dalar.

Fan den här psykiska ohälsan har kostat så mycket i mitt liv. Så mkt jag missat och förstört. Jag hoppas verklgien att den här omgången terapi ska få mig att bli mera stabil.

Det här får bli mitt första prov. Jag hoppas jag kommer kunna lära mig att uttrycka mig själv bättre efter ett tag här.